Det ligger inte i den enskildes intresse att konsumera snarare tvärtom. Däremot ligger det i systemets intresse att hjulen snurrar. Att mycket av konsumtionen sker med dyra kosumtionskrediter ökar dessutom klyftorna i samhället.
Ett exempel: En person med lägre inkomst tecknar ett nytt dyrt mobilabbonemang för att få senaste mobilen. Detta innebär i grunden ett köp på kredit dvs något som skall betalas månad efter månad. Det är också en del av grunden till de bonusar och löner som skall betalas till andra som tjänar betydligt mer. Den ständiga jakten på prylar betyder också att man stöttar systemet. När mobiltelefonen går sönder så är det naturligt att man skaffar en ny, men mobiltelefoner uppgraderas betydligt oftare än så.
När krafter i samhället verkar för att klyftor skall öka och privatanställda hög och medelinkomsttagare spelas ut mot offentliganställda, arbetslösa och utförsäkrade med skattesänkningar så blir det intressant att fundera lite runt motkrafter. I vems intresse sker den ständiga konsumtionen? Det ligger i den enskildes intresse att ha en sparad buffert och att “andra” står för konsumtionen, “för att hjulen snurrar”. (Stämmer åtminstone på kort sikt innan bubblan spricker)
Oavsett om man är hög- eller låginkomsttagare så handlar mycket av konsumtionen om inbillade eller skapade behov (den nya mobilen/tv:n/datorn etc kan så mycket mer). Man skall dock här se att mycket av konsumtionen finns för att fylla ett tomrum och om vi fyllde tomrummet med något annat så skulle vi konsumera mindre.
Det är inte någon särskild grupp som ensamt har ansvaret för ett hållbart samhälle men de med högre inkomst har större möjlighet att påverka sin situation och står för en större miljöpåverkan. De med ett mindre ekonomiskt utrymme behöver dessutom konsumera “någonting” för att överhuvudtaget ha ett livsutrymme. Här har de med lägre inkomster ett större intresse, framförallt i ett läge där man politiskt försöker spela på en stor medelklass med skattesänkningar. Idag behövs en större mängd “tärande” för att konsumera det som de “närande” producerar. Detta gör att olika grupper i samhället har ett gemensamt/sammanlänkat öde och borde leda till att olika grupper inte kunde spelas ut mot varran. Men medvetenheten saknas. Det är här en sänkt konsumtion kommer in som motkraft, när mer av det som produceras inte blir sålt så måste de tidigare “osårbara” fundera mer kring sin framtid och att han eller hon snart kan vara arbetslös. Den medelklass som tidigare spelats/lockats med skattesänkningar tvingas att bli mer medveten om sitt sammanlänkade öde med andra grupper i samhället. När den medvetenheten ökat kan man därefter fundera runt en ökad offentlig konsumtion eftersom en sådan ökning måste till med en åldrande befolkning. Fler personer i vården, lägre arbetslöshet, det som produceras blir sålt, men skattetrycket blir något högre. Men vår materiella konsumtion har inte ökat, men produktionen av varor minskat till förmån för produktion av tjänster.