Den sanna solidariteten är EN och den omfattar ALLA. Det finns ingen annan sort. Den som röstar för att få sin skatt sänkt vet inte vem han eller hon säljer ut. Är det de gamla föräldrarna eller mor/far föräldrarna. Är det de egna barnens skolgång. Är det barnfamiljen som skall utvisas.
Den sanna solidariteten finns inte så länge ekonomiska eller globala faktorer tvingar oss att dra gränser mellan människor. Den sanna solidariteten kommer aldrig att finnas om vi inte vågar tänka systemkritiskt.
Vårdskandalerna på koppargården och andra ställen kan direkt härledas till medvetna val , och stora delar av väljarkåren har accepterat vårdskandalerna (eller mera direkt den förda politiken) i utbyte mot skattesänkningar.
Politiker och tjänstemän har haft alla möjligheter att värdera om ett vårdföretag gett ett realistiskt bud vid offentliga upphandlingar. När det inte finns pengar till vare sig personal eller förbrukningsvaror(t.ex blöjor) så är det uppenbart att så inte skett.
Istället för att låta vården kosta mer eller tillse att mer personal finns i vården så har man tillsett att fler arbetar i medelklassens hem med hjälp av rutavdrag. Hemhjälp är i sig inte fel men detta visar på en prioritering som är helt olämplig. Mer personal i vården hade haft minst lika stor effekt mot arbetslöshet som rotavdraget, men den stora medelklassen måste smörjas.
Fast innan det så uppfann dom hjulet, upptäckte Amerika skrev Hamlet osv.
Både Hitler, Stalin och Mao var kända för att försöka skriva om historien….
FRA-lagen är ju nästan grädde på moset.
(Helt appropå Moderaternas nya ideprogram)
Frans de Waal (FDW) är primatforskare som relaterar våra närmaste släktingar i djurvärden till människans samhällsdebatter och ekonomiska teorier. I “Empatins tidsålder” så gör FDW upp med den tolkning av Darwins teorier som omhuldar girighet och konkurens. Han använder här sin forskning om t.ex chimpanser för att visa att empati, samhörighet, samarbete etc är betydligt mera centralt bland djur som lever i flock (vargar, chimpanser. människor). En del av diskussionen kretsar runt “Den själviska genen” av Richard Dawkins (RD) och en del av de missförstånd som den boken gett upphov till. Förutom biologi så relaterar FDW till rent samhälleliga skeenden som t.ex Enron-skandalen eller hanteringen av offren för orkanen Katrina. FDW som är holländare verksam i USA gör ganska tydligt upp med den amerikanska tokhögerns sätt att använda evolution för att se ner på sina medmänniskor samtidigt som man tar avstånd från evolutionen av religösa skäl. Även Adam Smidt, Milton Friedman och Alan Greenspan omnämns i en kritik av nyliberal ekonomisk teori. Där FDW betraktar empati och sammarbete som något betydligt äldre och mer grundläggande för vår art. FDW har tidigare givit ut “Chimpansee Politics” där han jämför intriger och maktspel hos chimpanser med Amerikansk politik.
“Ägarherrarna närmade sig det de ville komma till: Ni vet ju själva att jorden blir sämre och sämre. Ni vet vilken inverkan bomullen har på jorden: utarmar den suger ur den varje droppe blod.
De nickade, karlarna som satt på huk – de visste nog, det ska Gud veta. Om de bara fick igång växelbruket, kunde de kanske pumpa tillbaka blod i jorden.
Jo jo, men nu är det försent. Och ägarherrarna förklarade hur de handlade och tänkte, det där vidundret som var starkare än de själva. Man kan mycket väl ha sin jord kvar om avkastningen räcker nätt och jämnt till maten och skatten; det går bra. Ja, det går bra ända tills skörden en dag slår fel och man blir tvungen att låna pengar i banken…..”
“…….Det är inget att bygga på. Banken – vidundret måste ständigt ha sin vinst. Det kan inte vänta. Då dör det. Nej, skatterna stiger. När vidundret slutar växa dör det. Det kan inte sluta växa”
“Vredens druvor”, Av John Steinbeck (Rekomenderas!!)
Det ligger inte i den enskildes intresse att konsumera snarare tvärtom. Däremot ligger det i systemets intresse att hjulen snurrar. Att mycket av konsumtionen sker med dyra kosumtionskrediter ökar dessutom klyftorna i samhället.
Ett exempel: En person med lägre inkomst tecknar ett nytt dyrt mobilabbonemang för att få senaste mobilen. Detta innebär i grunden ett köp på kredit dvs något som skall betalas månad efter månad. Det är också en del av grunden till de bonusar och löner som skall betalas till andra som tjänar betydligt mer. Den ständiga jakten på prylar betyder också att man stöttar systemet. När mobiltelefonen går sönder så är det naturligt att man skaffar en ny, men mobiltelefoner uppgraderas betydligt oftare än så.
När krafter i samhället verkar för att klyftor skall öka och privatanställda hög och medelinkomsttagare spelas ut mot offentliganställda, arbetslösa och utförsäkrade med skattesänkningar så blir det intressant att fundera lite runt motkrafter. I vems intresse sker den ständiga konsumtionen? Det ligger i den enskildes intresse att ha en sparad buffert och att “andra” står för konsumtionen, “för att hjulen snurrar”. (Stämmer åtminstone på kort sikt innan bubblan spricker)
Oavsett om man är hög- eller låginkomsttagare så handlar mycket av konsumtionen om inbillade eller skapade behov (den nya mobilen/tv:n/datorn etc kan så mycket mer). Man skall dock här se att mycket av konsumtionen finns för att fylla ett tomrum och om vi fyllde tomrummet med något annat så skulle vi konsumera mindre.
Det är inte någon särskild grupp som ensamt har ansvaret för ett hållbart samhälle men de med högre inkomst har större möjlighet att påverka sin situation och står för en större miljöpåverkan. De med ett mindre ekonomiskt utrymme behöver dessutom konsumera “någonting” för att överhuvudtaget ha ett livsutrymme. Här har de med lägre inkomster ett större intresse, framförallt i ett läge där man politiskt försöker spela på en stor medelklass med skattesänkningar. Idag behövs en större mängd “tärande” för att konsumera det som de “närande” producerar. Detta gör att olika grupper i samhället har ett gemensamt/sammanlänkat öde och borde leda till att olika grupper inte kunde spelas ut mot varran. Men medvetenheten saknas. Det är här en sänkt konsumtion kommer in som motkraft, när mer av det som produceras inte blir sålt så måste de tidigare “osårbara” fundera mer kring sin framtid och att han eller hon snart kan vara arbetslös. Den medelklass som tidigare spelats/lockats med skattesänkningar tvingas att bli mer medveten om sitt sammanlänkade öde med andra grupper i samhället. När den medvetenheten ökat kan man därefter fundera runt en ökad offentlig konsumtion eftersom en sådan ökning måste till med en åldrande befolkning. Fler personer i vården, lägre arbetslöshet, det som produceras blir sålt, men skattetrycket blir något högre. Men vår materiella konsumtion har inte ökat, men produktionen av varor minskat till förmån för produktion av tjänster.
….säger Jan Björklund
Jag håller med och för att öka statusen för de icke-akademiska yrken bör man göra ett antal saker:
Kort sagt återupprätta välfärdsstaten så straffas enskilda mindre för sitt yrkesval än vad som är fallet idag.
Sug på den Björklund.
Oavsett om man bekänner sig till Keynes överproduktionskriser eller Marx “profitkvotens fallande tendens”, så måste kapitalismen anses vara expansiv till sin natur. För utan tillväxt fungerar inte kapitalismen. Mycket av de senare årens tillväxt har skett genom ökad skuldsättning både hos stater, företag och privatpersoner (t.ex Greklands statsskuld är delvis Tysklands tillväxt, och hur många har inte tjänat på den amerikanska statsskulden!!) Mycket tillgångar kan spåras till att någon annan är skyldig pengar.
Därefter har miljöproblemen och klimatfrågan tillkommit, dvs kapitalismen kan inte expandera så mycket mer.
Produktionen av varor och tjänster täcker hela efterfrågan trots att hela arbetskraften inte används (gäller nästan alla industriländer). Så en del av de som förväntas konsumera har ingen lön att konsumera med (och vi ska ju inte leva på bidrag…?!).
De ökande klyftorna i samhället ger fler en anledning att i grunden ifrågasätta systemet, om inte annat för att få ett drägligare liv. Det är med stor sannolikhet så att det är de med de mindre inkomsterna som använder sig av dyra konsumtionskrediter. Många med lite större inkomster skulle leva ett liv med högre kvalitet om de sänkte sin konsumtion och inte fyllde sina hem med prylar dom inte hinner med (efterssom dom arbetar för mycket). Detta är i sig mycket rimligt, men om spara vinner över slösa så blir det ingen tillväxt och kapitalismen behöver tillväxt.
Allt oftare sägs att vi måste arbeta mera och då t.ex skjuta upp vår pensionsålder till 67 eller 69 år. Men ofta, ofta är det bara akademiker som arbetar förbi sin 65-årsdag. Många andra arbetar inte ens förbi sin 60 årsdag och framförallt inte fram till 65-årsdagen.
Så mycket som vi arbetar idag har vi antagligen aldrig arbetat tidigare (både män och kvinnor arbetar), så varför måste vi arbeta ännu mer?
De allt högre marknadsvärdena på våra bostäder urholkar vår köpkraft och begränsar
därigenom vår frihet. Boendekostnaderna har ökat ytterliggare de senare åren på
grund av stigande kostnader för energi. Dessa kostnadsökningar har för många helt
tagit ut effekten av de olika jobbskatteavdragen.
Det allt högre elpriset har i grunden samma effekt som den allt högre skuldsättningen
(och räntebetalningarna). Den gör oss alla mindre fria. Den begränsar också
kraftigt den allmänna köpkraften och underminerar de små och medelstora företagen
som dels brottas med sina egna lån och sina egna elräkningar men också med
svårigheten att få ett bra pris för sina varor och tjänster på en marknad där
köpkraften urholkas.
En del av energipriserna beror av skatter, men detta är långt ifrån hela sanningen efterssom energibolagen har gjort stora vinster. Att nätavgifterna växer som andel av hushållens totala energikostnad, beror på den lokala monopolsituation som varje enskild fastighets-ägare måste underkasta sig. Rent allmänt har det varit ett misstag av våra politiker att sälja ut eller avreglera infrastruktur av det slaget, men gjort är gjort.
För att ge fastighetsägarna (stora som små) möjlighet att investera bort en del av sin energiförbrukning så skulle staten kunna ersätta en del energiskatterna av ett tvångssparande. Detta sparande skulle då vara öronmärkt för energieffektiviseringar. Nätbolagen bör tvingas att underlätta småskalig elproduktion. Som det är nu är intresset väldigt svalt samtidigt som de slipper ytterliggare konkurens för den kärnkraft och kolkraft de själva producerar.
Har precis avslutat boken “jämlikhetsanden, därför är jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen”, av Richard Wilkinsson och Kate Picket.
Författarna presenterar en lång rad analyser där man visar hur olika förhållanden i ett samhälle varierar med inkomstskillnad snarare än den genomsnittliga inkomsten. Författarna arbetar konsekvent med två uppsättningar av jämförelser. Man jämför länder med varran och man jämför USA:s delstater med varran.
Man börjar med Genomsnittlig livslängd som i ett tidigt skede av utveklingen ökade med den genomnsittliga inkomsten. Men vid en given punkt i utvecklingen blir inkomstskillnaden viktigare än genomsnittlig inkomst.
Man påvisar en lång rad liknande samband, ett antal exempel:
I länder/delstater med större inkomstskillnader så:
- Finns mindre förtroende till medmänniskor.
- Förekommer mer våld.
- Har kvinnor lägre status.
- Femtonåringar har lägre aspirationsnivå (Lägre mål/förväntningar).
- Presterar elever sämre i matematik
- Finns större psykisk ohälsa.
- Har man större problem med livstilssjukdommar.
- Finns en större användning av illegala droger.
En mycket intressant aspekt som författarna lyfter fram är att även relativt välbeställda människor påverkas negativt av att leva i ett samhälle med höga inkomstskillnader.
Mellan diagramen och statistiken så finns det många intressanta resomang om de bakomliggande orsakerna.
Om man begrundar vårt eget samhälle med dess ständigt växande inkomstklyftor och t.ex barn som blir alltmer stressade och mår sämre, utbrändhet och ohälsa bland vuxna, sämre prestationer i skolan och nya gemenskaper i form av kriminella nätverk. Om man begrundar detta vårt samhälles utveckling så framstår bokens slutsatser som ganska träffande.
Att ständigt låta de största städerna växa på de glesare regionernas bekostnad gör att vi lever med ett mer begränsat livsutrymme än vi gjort annars. När Stockholm växer så framanas hela tiden en situation där bostädernas marknadsvärde når nivåer som är svåra eller omöjliga för många av stadens innevånare. De som har utbildning och “bra” inkomst blir skyldiga fantasibelopp hos banker och bolåneinstitut. Därefter äter räntor och andra kostnader upp en stor del av den inkomst som arbetas ihop under den yrkesverksamma delen av deras liv. Skillnaden i räntekostnader mellan att bo i huvudstaden eller i någon av de mindre kommunerna överstiger varje skattesänkning och begränsar vår privata
frihet. Samtidigt utarmas andra delar av landet. Samtidigt som storstaden växer så ökar avstånden mellan hem och arbete för många av invånarna. Detta är ännu en faktor som inkräktar på individens frihet. Här är att de som bestämmer i företagen och driver centraliseringen genom sina höga löner och bonusar okänsliga för de ökande kostnader som centraliseringen innebär.
Naturligtvis tillhör det individens frihet att också välja att bo i Stockholm, men valet bör vara fritt, eller friare. Nu blir valet att välja bort de stora städerna svårare för varje år. Stockholm har växtvärk, så varför inte ge residensstäderna ute i landet en större chans. Och varför inte ge glesbygden den chans som möjliggörs av ny teknik.
Samhällsplanering och regionalpolitik kan öka livskvaliteten och friheten både för de som bor i Stockholm och för de som väljer att bo utanför.
